Jag, min syster och våra barn åkte på solsemester till Kreta. Hotell med all inclisive, stora pooler, bufféer och aktiviteter för barn och vuxna. Detta upplägget passar min syster och barnen bra och visst, jag njöt av tillvaron med en bok i solstolen jag också, men jag bokade upp en av dagarna för vandring på egen hand och det var den bästa dagen på hela semestern! Jag blev upphämtad kl 6 på hotellet för färd mot startplatsen uppe i bergen.

Bergskedjan, Lefka Ori, dominerar landskapet på västra Kreta och är ett måste att besöka om man är på Kreta. En spektakulär miljö med många raviner. På vintern ligger ett vitt snötäcke över topparna och därav har bergskedjan fått sitt namn som på svenska är “De vita bergen” På Omalosplatån, ca 1200 meter över havet finns startpunkten för Samariaravinen som ligger iSamaria nationalpark. 

Nationalparken bildades 1962 för att skydda den unika faunan och speciellt den kretanianska geten som endast finns i detta område. Det kostar 5 euro i entréavgift för att komma in och du kan betala vid ingången till nationalparken. 

Från platån så går man sedan nerför i ca 18 km för att komma fram till byn Agia Ruomeli som ligger vid havet i söder. De första 3-4 kilometrarna är brant nerför. Underlaget är stenar och grus, bitvis ganska stora stenar och man behöver se sig för var man sätter fötterna för att inte halka eller trampa snett. Under min vandring gick jag förbi flera personer som satt vid sidan av stigen och höll sig om fotleden..

På vissa platser satt skyltar som denna, där stigen gick längs en brant klippvägg.Jag gick med raska steg förbi dessa passager. På flera ställen fanns nät uppsatta över stigen för att skydda mot fallande stenar. 

Eftersom blicken behövde vara ner i marken för att se var jag satte fötterna så stannade jag ofta upp för att se mig omkring, det får man inte missa! De första branta kilometerna gick genom tallskog men det var en magisk utsikt mellan träden.

Jag vandrade på egen hand och trots att det var ganska många som vandrade samtidigt så kändes det inte så. Bitvis var jag helt ensam och på rastplatserna där man också kunde fylla på sin vattenflaska med rinnande källvatten från bergen, fanns det alltid plats att sitta och vila en stund. 

Efter ca 8 km kommer man fram till Samaria, en by där det tidigare bodde människor men 1962 då ravinen förklarades som nationalpark förflyttades befolkningen. Husen står kvar och används numera som hus till vakterna.

Här vid byn tog jag en lite längre paus, åt smörgås och utforskade omgivningen. Det finns toaletter (väl inne på toaletten är det dock bara hål i marken men det fungerade bra) och vattenkälla att fylla på sin vattenflaska från.
Jag hade turen att få se de sällsynta vildgetterna KriKri, ibland kallad kretensisk stenbock.De finns bara på Kreta. 

Jag hade läst att de skulle vara skygga och inte lätta att komma nära men jag kom riktigt nära och en av dem var till och med framme och nosade på min hand. 

När man nått fram till byn Samaria så är det inte så mycket nedåt efter det, den brantaste biten är avklarad och man är nere i ravinen med dess höga klippväggar.

Det var en mäktig känsla att vandra mellan de 500 meter höga klippväggarna i 34 graders värme. Jag klarade av värmen bra. Keps och flaska med isolering så vattnet höll sig svalt hjälpte mot den värsta värmen.

Smalaste passagen i ravinen, ca 3 meter mellan klippväggarna.  

Jag var inställd på 18 km och vid 14-15 km var jag rejält trött, varm och törstig. Jag hade vatten kvar men det släckte liksom inte törsten. Vid 16 km kom jag till en byggnad och när jag närmade mig så visade det sig vara en servering där en man stod och pressade apelsiner och hällde upp på glas med massor av is. Han hade kunnat ta hur mycket betalt som helst för det där glaset, det var det godaste jag någonsin druckit! 

60 spänn, 6 euro för ett glas juice, värt varenda krona!

Med ny energi gick jag de sista kilometrarna fram till slutdestinationen – Agia Roumeli Agia Roumeli är en by utan väg. Du kan alltså inte ta dig dit med bil utan till fots via ravinen eller med färja är de enda alternativen.

Jag kom fram till byn vid halvtre och färjan skulle gå klockan fem så jag hade gott om tid att utforska denna lilla pärla. Det fanns flera serveringar, tavernor och hotell och allt var så fint, pittoreskt och genuint. Lite grann som det riktiga Grekland kanske.. Det kändes som jag hamnat i Mamma Mia-filmen!

Jag satte mig på en servering, beställde in en fruktsallad och en cola light och bara njöt av utsikten och tröttheten i kroppen. Det var klarblå himmel och ca 34 grader varmt så vandringen frestade på rejält, speciellt de sista kilometerna. 

En fruktsallad visade sig vara glass med lite frukt, men det var jag värd! 

Stranden i Agia Roumeli bestod av mörka stora och mindre stenar men vattnet var det mest turkosa och klaraste jag sett i Grekland. Underbart med ett svalkande dopp efter en dags vandring i hettan. Vid fem startade hemfärden med en timme på färjan och två timmar med buss. Det var en underbar dag!

Jag är glad över att jag valde att åka iväg och att jag gjorde det själv. När man vandrar på egen hand så finns ingen att dela upplevelsen med men det finns heller ingen som tar bort fokus från upplevelsen. Det vara bara jag. Det kommer jag att göra om.  

Tips när du ska vandra Samariaravinen:

  • Ta med en termoflaska att fylla på vatten i. Det är fantastisk gott att kunna dricka kallt vatten hela vägen. Jag hade en Kleen Kanteen insulated och den var toppen. 
  • Överdosera vätskeersättning! Jag hade med mig pulver och vid varje plats där jag kunde fylla på vatten så blandade jag en mugg med vätskeersättning och drack. Det vill säga var 4e kilometer ungefär och jag är glad för det, jag kände på slutet och framför allt efteråt att jag började få vätskebrist.  
  • Använd bra skor! Jag såg en väldig variation på vad man hade för skor på sig, allt från sandaler till kängor. Jag hade packat med mig mina vandringskängor och det är jag glad för, det gick åt. –
  • Ta med något att äta. Jag hade smörgåsar, kex och nötter.  
  • Glöm inte att se dig omkring. Man behöver titta var man sätter fötterna och det är lätt att missa att se sig omkring. Flera gånger nere i ravinen så tittade jag upp mot himlen och där uppe ovanför de 500 meter höga klippväggarna cirkulerad örnar flera gånger.